De europeiska parterna – Europeiska pråmunionen (EBU), Europeiska skepparorganisationen (ESO), på arbetsgivarsidan, och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF), på arbetstagarsidan – har i avtalet fastställt viktiga minimiregler för att garantera arbetstagarnas hälsa och säkerhet ombord på fartygen.

Avtalet innebär bland annat att arbetsdagen ska normalt vara 8 timmar lång; att den totala arbetstiden per vecka inte får överskrida 48 timmar, med en referensperiod på 12 månader; att det totala antalet arbetade nattimmar inte får överskrida 42 timmar per vecka; att arbetstagarna har rätt til minst 10 timmars vila varje dag, varav 6 timmars sammanhängande vila, och minst 84 timmars vila totalt per vecka; samt en rätt till minst fyra veckors årlig semester.

Det nya avtalet innebär också att arbetstidsdirektivet inte längre gäller för denna sektor. Det skapar därmed utrymme för mer specifika regler som passar sektorn. Liknande särskilda EU-arbetstidsregler har redan avtalats mellan de sektoriella arbetsmarknadsparterna på EU-nivå för mobila arbetstagare i den civila flygsektorn, för gränsöverskridande järnvägstransporter och för sjömän.

De avtalande parterna har i veckan uppmanat EU-kommissionen att göra avtalet rättsligt bindande inom EU. Innan kommissionen presenterar ett lagstiftningsförslag till rådet kommer kommissionen göra en bedömning av parternas representativitet, deras mandat och lagligheten i avtalets olika bestämmelser.

Det är i sammanhanget intressant att notera att avtalet inte drar nytta av den möjlighet som finns i gällande arbetstidsdirektiv till individuella undantag från bestämmelserna om maximal veckoarbetstid. Detta undantag (så kallad opt-out) har skapat stor kontrovers där många, inklusive facken, menar att det leder till ett oacceptabelt hot mot arbetstagarnas hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. EU-kommissionen har också välkomnat avtalet eftersom det visar att arbetsmarknadens parter kan ingå avtal om arbetstid, vilket är en uppmuntrande signal till den pågående förhandlingen mellan parterna på EU-nivå vad gäller arbetstidsdirektivet.

EU-kommissionären för arbetsmarknadsfrågor, László Andor, mottog på tisdagen ett gemensamt brev från Europafacket och arbetsgivarorganisationerna BusinessEurope, UEAPME och CEEP att de från den 8 december kommer att inleda förhandlingar om en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv, som fortfarande gäller.

Parterna har enligt Lissabonfördragets regler nio månader på sig att nå en uppgörelse. Om förhandlingarna lyckas kommer kommissionen enligt fördraget att omvandla resultatet till ett lagförslag som ministerrådet måste ta ställning till utan ändringsrätt. För att det ska antas krävs kvalificerad majoritet. EU-parlamentet ska informeras.

De mest brännande frågorna är om EU-länder även i fortsättningen ska ha rätt till ”opt out” från huvudregeln om maximalt 48 timmars arbetstid per vecka och om personer som beordras till jourtid på arbetsplatsen, men inte behöver arbeta, ska få räkna den passiva tiden som arbetstid. Det är de frågorna som gjorde att EU-parlamentet och ministerrådet inte kunde enas, trots långa förhandlingar och förlikning in i det sista.

Det var i september 2004 som EU-kommissionen först föreslog en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv. Anledningen var två EU-domar (SIMAP- och Jaeger-fallen) som sade att anställda som beordras till jourtid för att finnas till hands vid eventuella behov efter ordinarie arbetstid skulle få räkna denna tid som arbetstid även om de inte behövde arbeta.

I Jaeger-fallet motiverades beslutet med hänsyn till hälsa- och säkerhet på arbetsplatsen. Domarna ansågs leda till höga kostnader för arbetsgivarna inom en rad samhällsfunktioner, till exempel sjukvården, om de skulle efterlevas. Kommissionen tog dock inte itu med länder som ignorerade domsluten med förklaringen att lagstiftningsarbetet med att revidera arbetstidsdirektivet hade inletts.

Kommissionen föreslog att en ny typ av jourtid – inaktiv jourtid – skulle införas. I motsats till normal jourtid skulle denna typ av jourtid inte räknas som arbetstid, såvida inte annat sade i nationell lag eller i kollektivavtal.

Samtidigt föreslog kommissionen ändringar av den ”opt out” från grundregeln på 48 timmars arbetstid per vecka som Storbritannien lyckades utverka 1993 och som fler länder börjat tillämpa. Rätten till undantag skulle bli kvar, men med några begränsningar. Bland annat skulle arbetsgivaren inte kunna ställa villkor vid anställningstillfället om längre arbetstid än 48 timmar per vecka. Om arbetsgivare och fack enat i kollektivavtal skulle arbetsgivaren kunna begära att den anställde arbetade upp till maximalt 60 timmar per vecka och om kollektivavtal saknades skulle arbetsgivaren kunna begära upp till 65 timmars arbetsvecka.

För att ge företagarna större flexibilitet skulle samtidigt grundregeln om 48 timmars arbetsvecka inte längre beräknas per 4-månadersperiod, utan per 12-månadersperiod.

Enligt Europafacket var det första gången som ett förslag lades fram som försämrade lagstiftningen som handlar om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

Men kommissionens förslag till revidering föll, trots att en majoritet i ministerrådet sade ja. EU-parlamentet förkastade förslaget och krävde att rätten till individuella undantag från huvudregeln i länder som tillämpade en ”opt out” skulle fasas ut under en treårsperiod.

Den förlikning som sedan vidtog mellan EU-parlamentet och ministerrådet misslyckades. Fem länder med Storbritannien i spetsen vägrade ge upp möjligheten att låta arbetstagare jobba mer än 48 timmar per vecka och sade nej till EU-parlamentets krav om en utfasning av rätten till ”opt out”. Kommissionens som deltar i förlikningar bidrog till misslyckandet då den dåvarande EU-kommissionären försvarade rätten till ”opt out”, men utan taket på 60 respektive 65 timmars maximal arbetstid per vecka för de som arbetar längre än grundregeln.

Det blev första gången som en förlikning mellan parlamentet och ministerrådet misslyckades sedan förlikningsförfarandet infördes.

Sedan 2010 har den nya kommissionen – den andra under José Manuel Barroso – bedrivit konsultationer med arbetsmarknadens parter för att se om det funnits en möjlighet att komma vidare. Samtidigt har kommissionen som EU-lagstiftningens väktare tvingats ta itu med medlemsländer som inte följer 1993 år arbetstidsdirektiv om arbets- och jourtider och de EU-domar som slagit fast hur jourtider ska räknas. Bland annat har rättsprocesser inletts mot två medlemsländer som inte anpassat sig och kräver att läkare arbetar extremt många timmar utan nödvändig rast.

Den 15 november 2011 beslutade arbetsmarknadens parter på EU-nivå att inleda förhandlingar om en ändring av EU:s arbetstidsdirektiv. Parterna är Europafacket på arbetstagarsidan och BusinessEurope, CEEP och UEPME på arbetsgivarsidan. Läs mer här.

Bakgrund

Trots en avslutande förlikningsförhandling mellan Europaparlamentet och ministerrådet blev det ingen uppgörelse om en förändring av arbetstidsdirektivet när frågan senast var aktuell, under våren 2009. När tiden för förhandlingarna löpte ut på morgonen den 28 april 2009 konstaterade förhandlingsdelegationerna från parlamentet och rådet att det inte gick att nå en kompromiss. Fem EU-länder med Storbritannien i spetsen vägrade ge upp möjligheten att låta arbetstagare jobba mer än 48 timmar per vecka.

Misslyckandet innebär att det nuvarande direktivet från 1993 fortsätter att gälla liksom EU-domstolens domar som slog fast att all jourtid på arbetsplatsen ska räknas som arbetstid, även om ingen arbetsinsats krävs.

Det var efter att parlamentet och rådet totalt kolliderat om den föreslagna revideringen av arbetstidsdirektivet som ett så kallat förlikningsförfarande inleddes. Men trots sex veckors arbete med att nå en kompromiss förblev positionerna låsta och förlikningen sprack. Det var första gången som en förlikning mellan parlamentet och ministerrådet misslyckats sedan förlikningsförarandet infördes i samband med att Amsterdamfördraget antogs.

Det var i september 2004 som EU-kommissionen föreslog en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv. Anledningen till initiativet var EU-domarna om jourtider som ansågs leda till ökade kostnader, främst inom sjukvården.

Kommissionen föreslog att en ny kategori av jourtid, inaktiv jourtid, skulle införas som benämning på den tid som arbetstagaren står till förfogande för arbete på arbetsplatsen, men inte utför något arbete. Om inte annat föreskrevs i nationell lag eller genom kollektivavtal skulle denna tid inte räknas som arbetstid.

Samtidigt ansåg kommissionen att det var dags att se över det individuella undantag från grundregeln om maximalt 48 timmars veckoarbetstid som Storbritannien lyckades utverka 1993 och som ytterligare några länder börjat tillämpa.

För att ge företagen större flexibilitet och göra det lättare för dem att anpassa arbetstiden efter företagens behov föreslogs att grundregeln om beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden på maximala 48 timmar skulle kunna beräknas per 12-månadersperiod i stället för fyramånadersperiod. Samtidigt skulle rätten till undantaget bli kvar, men med några begränsningar. Nytt blev att arbetsgivaren i länder som valde undantag inte fick göra upp med den enskilde om längre arbetstid än 48 timmar vid anställningstillfället. Om arbetsgivare och fack enades i kollektivavtal skulle arbetstiden kunna uppgå till 60 timmar per vecka och om kollektivavtal saknas skulle arbetsgivaren kunna begära 65 timmars arbetsvecka, vilket blev taket i det förslag som kommissionen lade fram.

Europafacket kritiserade kommissionens förslag och hävdade att det var första gången som ett förslag lades fram som på viktiga punkter försämrade en lagstiftning som handlar om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

Sommaren 2008, efter år av diskussioner, antog en majoritet i ministerrådet kommissionens förslag (i samband med den kompromiss om bemanningsföretag som Europaparlamentet senare klubbade). I december avvisades ministerrådets beslut om arbetstiderna med absolut majoritet (fler än hälften av ledamöterna) i parlamentet. Parlamentet krävde att rätten till det individualla undantaget skulle fasas ut under en treårsperiod.

I förlikningsarbetet försökte kommissionen ”hjälpa till”. Bland annat föreslogs att rätten till det individuella undantaget skulle vara kvar, men utan något tak om maximalt 60 eller 65 timmars arbetstid per vecka. EU-kommissionär Vladimir Spidla, ansvarig för arbetsmarknadsfrågor, beklagade att förlikningen misslyckades. Han sade att orsaken främst var att EU-parlamentet ville ha ett slutdatum för rätten till undantaget, något som ministerrådet inte kunde acceptera.

Fem års förhandlande ledde alltså ingenstans. Kvar blir rätten att räkna all jourtid på jobbet som arbetstid, såvida inte lag eller avtal säger något annat. Rätten för länder att tillämpa ett undantag från 48 timmars arbetsvecka blir också kvar. Beräkningsgrunden för 48 timmars arbetsvecka förblir fyra månader, inte tolv.

För mer information om arbetstidsdirektivet (EU-kommissionen)

Sverige och 12 andra EU-länder har inte infört EU-direktivet om arbetstider för åkare som kör i egen regi. Nu tvingas EU-kommissionen att dra igång rättsprocesser som kan sluta i domstol. Det framkom när EU-kommissionären Siim Kallas på måndagen redogjorde för hur direktivet tillämpas inför EU-parlamentets arbetsmarknadsutskott.

14 länder har infört direktivet, men bland de övriga 13 finns det länder som visat ovillighet att tillämpa direktivet och en första varning i en överträdelseprocess kommer att skickas ut senare i månaden, sade Siim Kallas.

Enligt Kallas är ökade bördor och byråkrati, främst för småföretag, orsaker till att några medlemsländer har varit ovilliga att införa EU-direktivet.

I en debatt med ledamöterna i utskottet hävdade Siim Kallas tillsammans med den polske statssekreteraren Tadeusz Jarmuziewicz och den slovakiska konservativa EU-parlamentarikern Edith Bauer att det inte finns något klart bevis för det skulle ha någon inverkan på trafiksäkerheten om chaufförer som kör i egen regi omfattas av direktivet eller inte.

Utskottets ordförande, den franska socialisten Pervenche Berès, påminde dock om att trafiksäkerhetsargumentet är avgörande för utskottet och utlovade att utskottet mycket noga skulle kontrollera hur överträdelseprocesserna sköts av kommissionen för att försäkra sig om att direktivet blir korrekt infört i nationell lagstiftning.

Kommissionen föreslog ursprungligen med stöd från den slovakiska parlamentarikern Edith Bauer, som då var parlamentets rapportör, att chaufförer som kör i egen regi skulle undantas från arbetstidsdirektivet. I juni tillbakavisade EU-parlamentet förslaget om undantag med rösterna 368 mot 301 och 8 nedlagda. Skälet var främst trafiksäkerhetsskäl men också för att undanröja orättvis konkurrens inom branschen om privata åkare inte behövde följa arbetstidsreglerna.

Kommissionen tvingades backa och medlemsländerna var därmed tvingade att införa direktivet utan undantag.

Chaufförer som kör i egen regi ska därmed följa samma regler som anställda chaufförer, till exempel när det gäller lastning och avlastning, assistans till passagerare när det gäller persontransporter, rengöring, underhåll och olika formaliteter. Veckokörtiden ska begränsas till 48 timmar, men kan ökas till 60 timmar per vecka, under förutsättning att den inte överskrider ett genomsnitt på 48 timmar per vecka under en fyramånadersperiod.