EU och arbetsrätten

Hur går europeiska förhandlingar till?

Europafackets styrelse, där alla medlemsorganisationer är representerade, beslutar om förhandlingar ska inledas och om vilka krav som ska ställas. Representanter till förhandlingsdelegationen utses nationellt. Resultatet av förhandlingarna går tillbaks till styrelsen för godkännande. Proceduren regleras i stadgarna och en intern förhandlingsordning. Arbetsgivarna har motsvarande procedurer.
Om parterna väljer att förhandla och lyckas träffa avtal kan det genomföras på två sätt. Antingen av parterna själva på nationell nivå eller, om de så begär, genom ett beslut av Rådet på förslag av Kommissionen. I detta fall har alltså Europaparlamentet inget direkt inflytande. Däremot ett viktigt indirekt inflytande.

Arbetsgivarna har uttryckligen deklarerat att de helst vill ha varken lag eller avtal på europeisk nivå, men hellre avtal än lag. De kommer inte till förhandlingsbordet om de inte upplever att det finns ett hot om lagstiftning. Därför är Parlamentets, men också Rådets och Kommissionens politiska sammansättning, viktig för att förhandlingsvägen ska vara framkomlig.

Men är det förenligt med demokrati att lämna parlamentet utanför det direkta beslutsfattandet, när parterna gör upp?

Den frågan har prövats av EU: s förstahandsinstansrätt i målet T-135/96. Rätten ställer upp följande krav:

”För att principen om demokrati, som unionen vilar på, skall efterlevas krävs det emellertid – i de fall då Europaparlamentet inte deltar i förfarandet för antagande av en rättsakt – att folkens deltagande i detta förfarande säkerställs på annat sätt. I detta fall genom att arbetsmarknadens parter har slutit ett avtal som rådet, på förslag av kommissionen, med kvalificerad majoritet ger gemenskapsrättsligt stöd av lagkaraktär. För att kontrollera att denna skyldighet efterlevs skall kommissionen och rådet granska att de av arbetsmarknadens parter som berörs är representativa. ”

Arbetsmarknadens parter har därmed en helt unik ställning i EU, vilka inga andra organisationer eller företag har:

  • En fördragsfäst remissrätt innan kommissionen ens får börja arbeta med ett förslag.
  • Rätt att begära ”time-out” från lagstiftningsprocessen och själva lösa frågan i förhandlingar.
  • Kan ersätta parlamentet för att säkerställa att principen om demokrati efterlevs.
  • Kan genomföra EU-direktiv nationellt genom kollektivavtal.

Hur fattas besluten?

Innan EU-kommissionen lägger förslag på arbetsrättens eller socialpolitikens område måste den enligt artikel 138 i EU: s fördrag samråda med arbetsmarknadens parter om den möjliga inriktningen av en åtgärd.

Om kommissionen efter sådant samråd finner att en åtgärd är önskvärd, skall den rådgöra med parterna om det planerade förslagets innehåll. Parterna kan i det skedet meddela kommissionen att de önskar försöka lösa frågan förhandlingsvägen. Om någon av parterna inte vill förhandla eller om överenskommelse inte kan träffas går bollen tillbaka till Kommissionen.

Lägger EU-kommissionen då fram ett förslag behandlas det av Europaparlamentet, som utses genom direkta val, och Rådet, som representerar regeringarna. Rådet och Europaparlamentet måste fatta exakt likalydande beslut, ord för ord, för att det ska bli ett direktiv.

Den beslutade lagstiftningen måste inom en viss tid – normalt två-tre år – genomföras i nationell lagstiftning och/eller kollektivavtal. Efter den tidpunkten är nationella lagar och avtal ogiltiga i de delar de strider mot EU-rätten. Det är EU-rätten som gäller.

Omröstningar i arbetsrättsliga frågor liksom andra frågor som handlar om avvägning mellan sociala intressen och marknadsintressen avgörs ofta med några få rösters övervikt i parlamentet.

Mandatfördelning kan vara avgörande för om Europaparlamentet ska stå på fackets sida eller ej i frågor som berör arbetstagarna.

EU:s arbetsrätt har stärkt även svenska löntagare

EU har regler som berör flera områden inom arbetsrätten. De är ofta av minimikaraktär och gör det därför möjligt för medlemsländerna att ha strängare bestämmelser.

Det är annars en vanlig föreställning i Sverige att vi har en så hög nivå på vår arbetsrätt och våra kollektivavtal att EU:s minimiregler inte påverkar oss. Men det är inte sant. Flera av EU:s direktiv har tvingat Sverige att förstärka arbetstagarnas rättigheter.

EU: s jämställdhetslagstiftning har t ex gjort att svensk lagstiftning fått skärpas, bland annat genom införandet av begreppet ”indirekt diskriminering” och skyldighet att jämföra olika jobb enligt principen ”lika lön för likvärdigt arbete”.

Andra exempel är:

  • Direktivet om arbetstid, som bland annat kan ge ett bättre arbetstidsschema i vården;
  • Direktivet om anställdas rättigheter vid företagsöverlåtelser, som stärker skyddet för de anställda när verksamheten läggs ut på entreprenad;
  • Direktiven om deltids- respektive visstidsanställningar som förbjuder diskriminering och missbruk av dessa anställningsformer.

Den grupp som kanske haft mest att vinna på dessa förändringar är kvinnor i offentlig tjänst.

Vår arbetsrätt påverkas också indirekt. Genom att nivån höjs i andra länder minskar risken för social dumping. Att det hotet ännu inte är avvärjt visar dock den senste tidens domar i EG-domstolen, bland annat i Laval-fallet.

Powered by WordPress | Palm Pre Reviews at Palm Pre Blog. | Thanks to Juicers, Free MMO and Fat burning furnace