På Brysselbloggen skriver vi om politiken och det fackliga livet i Bryssel och EU på ett mer personligt sätt. Möten, händelser, korridorsnack, debatter, beslut och kanske lite skvaller.

RSS-flöde för Brysselbloggen.

Jo, först och främst kan det kristdemokratiska facket (ACV-CSC) stolt meddela att de fortfarande är störst, de har fortfarande mer än hälften av alla röster och mandat. Men att de har lite mindre än förra gången, det behöver de ju inte meddela högljutt.

Det socialdemokratiska facket (ABVV-FGTB) har gått ut med meddelandet att de är väldigt nöjda och glada för de har kunnat hålla fast vid resultatet de hade för fyra år sedan. En status-quo är ingen tillbakagång.

Det liberala facket (ACLVB/CGSLB) är egentligen den riktiga vinnaren för de har nått över den för dem så viktiga psykologiska gräns på 10 %. Så från att vara pyttesmå har de nu vuxit till sig lite, och det kan visa sig vara viktigt runt förhandlingsborden.

Belgiens arbetsmarknadsminister Monica De Coninck, från de flamlädska socialdemokratiska partiet SPA, visade sig framförallt glad över att fler kvinnor har valts in i företagsråden och ”kommittén för förebyggande och skydd på jobbet”.

När alla väl har hittat sin plats, kan man ta itu med det facklig arbetet igen. För facken i Belgien betyder det i huvudsak två stora frågor:

1. Att få bort skillnaderna som fortfarande finns mellan arbetare och tjänstemän. Alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer är överens om att man måste förnya detta gamla system, men man är inte överens om hur man ska göra det än.

2. Att lösa frågan om det belgiska systemet med automatisk indexering av lönerna. Här är fackförbund och arbetsgivarorganisationer inte alls överens. EU har redan smällt Belgien på fingararna för detta indexeringssystem, men facken släpper inte något de har stridit så länge och hårt för.

I alla privata företag, med fler än 50 anställda, måste arbetsgivaren ordna så att de anställda ska kunna välja vilka personer som ska företräda dem i ”Comité voor Preventie en Bescherming op het Werk” (ungefär Kommittén för förebyggande och skydd på jobbet).

Denna kommitté är det organ i företaget där arbetstagarna och arbetsgivaren träffar varandra och försöker lösa problem på arbetsplatsen tillsammans.

I privata företag med fler än 100 anställda måste man också ordna val för ”Ondernemingsraad” (företagsråd, på engelska Works Council).

De som ställer upp i dessa val är fackförbunden, och i Belgien betyder det de tre centralorganisationerna: det kristdemokratiska, det socialdemokratiska och det liberala facket. Det är anställda inom själva företaget som är med i facket som kan ställa upp som kandidat. Och de andra anställda får rösta vilket fack och/eller vilken kandidat de vill ska företräda dem.

I Belgien handlar det om mer än 1,3 miljoner anställda i ca 6 700 företag som får välja sina företrädare.

Det kristdemokratiska ACV/CSC är det största facket med ca 64 000 kandidater.

Det socialdemokratiska ABVV/FGTB har ca 55 000 kandidater.

Det liberala ACLVB/CGSLB är det minsta facket med nästan 12 000 anställda som ställer upp i valet.

Sociala val hålls vart fjärde år, och nu i 2012 är det från idag måndag till söndagen den 20 maj som man kan rösta.

Förra gången (2008) fick det kristdemokratiska facket nästan 60% av rösterna, det socialdemokratiska ca 34% och det liberala ca 6%.

Det kristdemokratiska facket är också det mest ”kvinnliga” med nästan 40% kvinliga kandidater. De två andra facken har bara ca 33% kvinliga anställda som ställer upp.

Idag börjar alltså vad som här i Belgien kallas för det ”stora fyraårliga popularitetstestet”, men som också anses vara ett exempel av demokrati på arbetstagarnas hemmaplan, ”demokrati på verkstadsgolvet”.

”Det är i partigrupperna det händer. Därifrån styrs alltifrån talartid till pengar. Men de svenska EU-parlamentarikerna går ofta emot sina partigrupper och antar en egen linje i omröstningarna.”

I texten kan vi läsa att ”svenska partier är dåliga på att vara lojala med sina partigrupper”.

Det är dock inte klart huruvida artikelförfattaren anser att EU-parlamentarikerna egentligen bör rösta som sina partivänner på EU-nivå eller inte. Författaren använder sig i texten en rad värdeladdade ord. Dels framhålls att de svenska partierna inte är ”lojala” mot sina partigrupper på EU-nivå. Samtidigt betonas att de svenska partierna, utöver Piratpartiet, minsann inte är någon ”röstboskap” för partigrupperna i Europaparlamentet. Ett exempel på hur en journalistisk granskning kan bidra till att förvirra mer än vad den klargör. Den grundläggande frågan ställs i själva verket aldrig i artikeln – Vad innebär det för en Europaparlamentariker att följa partilinjen?

Till skillnad från parlamentarikerna i den svenska riksdagen är det inte uppenbart vad det innebär att rösta med partilinjen. Gäller detta att i första hand följa det nationella partiets uppfattning eller den europeiska partigruppen? Artikeln beskriver hur de flesta Europaparlamentariker ingår i någon av de sju europeiska partigrupper och att Europaparlamentets arbete i hög utsträckning är fokuserat på dessa partigrupper. Men det är de svenska partierna som avgör vilka kandidater som ska stå på valbar lista. Om en ledamot ska vara lojal mot någon konstellation ligger det därmed närmare till hands att detta skulle vara det nationella partiet än det europeiska, om han eller hon vill ha möjlighet att bli omvald eller fortsätta sin politiska karriär på nationell nivå.

Men på vilka premisser väljer det svenska folket sina EU-parlamentariker? Information och diskussion om de europeiska partigruppernas ställningstagande lyser så gott som totalt med sin frånvaro i svensk debatt. Europaparlamentsvalet blir istället ofta en upptakt till eller fortsättning av det nationella riksdagsvalet. Kanske behandlas frågor i valkampanjen om EU:s vara eller inte vara, men inte heller det innebär någon vägledning till de beslut i kniviga frågor som parlamentarikerna kommer att befatta sig med under sin mandatperiod. Det ligger därför nära till hands att tro att väljarna betraktar valet till Europaparlamentet som en möjlighet att antingen straffa eller belöna partierna baserat på partiernas politiska viljeinriktning samt prestationer på nationell nivå.

Men om EU-parlamentarikernas roll enbart skulle utgöras att vara en förlängd arm av de nationella partiernas skulle Europaparlamentets betydelse minst sagt vara tveksam. Europaparlamentarikerna skulle kunna stanna kvar i sina nationella parlament och därifrån rösta om frågor på EU-nivå varefter resultatet skulle sammanställas. Detta bör kontrasteras med den aktuella situationen i Europaparlamentet där idéer från folkvalda från hela EU stöts och blöts och där kompromisser och förhandlingar ständigt pågår för att hitta ett förslag som vinner majoritet. För att underlätta detta arbete och skapa möjligheter till förutsägbarhet finns de Europeiska partigrupperna.

Problemet är alltså snarast att väljarna sällan eller aldrig känner till dessa europeiska partigrupper. I vilka frågor skiljer sig exempelvis den konservativa partigruppen EPP från de i gruppen ingående svenska kristdemokratiska och moderata parlamentarikernas nationella partier? Att de europeiska partigruppernas politik inte till fullo överensstämmer med de nationella partiernas är naturligt. De består av partier från hela Europa och partigruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen innehåller exempelvis allt ifrån renodlade miljöpartister till svenska piratpartister och korsikanska separatister.

Frågan om partilinje ska som sagt inte förringas. Möjligheten till ansvarsutkrävande är direkt relaterad till utifrån vilken måttstock politikerna ska bedömas. Bör Europaparlamentarikernas lojalitet ligga med den nationella eller europeiska partigruppen?

Inget självklart svar finns men frågan bör lyftas till debatt.

Mina egna iakttagelser är att Europaparlamentarikern i relativt stor utsträckning ser sig som innehavare av ett personligt mandat. De tar hänsyn till såväl det nationella partiets inställning som partigruppens. De uttalar sig ofta i ”jag-” istället för ”vi-form” och är öppna för att pröva och ompröva sina partivänners ståndpunkter, bland annat med hänvisning till ett personligt mandat utifrån deras personvalskampanjer. ”Partipiskan” viner inte heller så stark för dessa parlamentariker. Vare sig det nationella partiet, som många gånger inte har så bra koll på vad partikollegorna gör i EU, eller EU-grupperna som inte har några formella påtryckningsmöjligheter på politikerna.

Valet 2014 är första gången sedan Sverige blev medlem i EU som Europaparlamentsvalet kommer att äga rum samma år som riksdagsvalet (samt val till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige). Det finns därför goda skäl att misstänka att nästa valomgång i än högre utsträckning än tidigare kommer att präglas av valkampanjer med fokus på nationell politik och nationella frågor. Det vore dock välbehövligt att en diskussion hålls om några av de aktuella och kontroversiella frågorna som behandlas på EU-nivå och hur kandidaterna ställer sig till dessa. Det finns därmed anledning att ställa högre krav på journalisternas granskningar av den politiska makten för att vi medborgare ska kunna fatta informerade beslut när det blir dags att lägga vår röst i valurnorna.

Ps. I sammanhanget kan det vara intressant att uppmärksamma att utskottet för konstitutionella frågor i Europaparlamentet har tagit fram ett initiativbetänkande med förslag till ändring i akten om allmänna direkta val av företrädarna i Europaparlamentet. Utskottet föreslår bland annat ”att 25 parlamentsledamöter väljs av en valkrets som omfattar hela Europeiska unionen. Alleuropeiska listor, som skulle vara sammansatta av kandidater från minst en tredjedel av medlemsstaterna, kan säkra en lämplig representation av manliga och kvinnliga kandidater. Varje väljare skulle kunna lägga en röst på en kandidat från den EU-gemensamma listan utöver rösten på en kandidat från den nationella eller regionala listan.” Betänkandet ska röstas i plenum inom kort och därefter inleds förhandlingar med rådet.

Josefin Edström arbetade under våren på det fackliga Brysselkontoret. Josefin har nu återvänt till Stockholm som utredare på Saco, med fokus på integration och jämställdhet.

I Europaparlamentet såväl som i Sveriges riksdag fokuserar media på de delar av ledamöternas arbete som är lätta att mäta – närvaro i utskotts- och voteringssammanhang, antalet skriftliga frågor som en ledamot har ställt samt antalet muntliga anföranden. Denna statistik är visserligen enkel att sammanställa, men redogör endast för en del av de folkvaldas arbete. Därutöver återspeglar de kvantitativa uppgifterna vare sig omfattningen av eller kvalitén på de uppgifter som mäts.

En ledamot får enligt Riksdag & Departements bedömningsmetod ett gott betyg och anses som hårt arbetande om han eller hon har lämnat in ett stort antal motioner och ”deltagit flitigt i talarstolen”. Efter att ha bevittnat sessioner i Europaparlamentet verkar dock mycket få av dessa inlägg syfta till debatt. Inläggen består istället oftast av långa monologer som sällan bidrar till analysen av en sakfråga. Man kan i själva verket ana att dessa anföranden främst riktar sig just till den mediala bedömningsverksamheten, vilken politikerna givetvis är mycket medvetna om och som kan påverka deras möjligheter att bli omvalda.

Det är därmed långt ifrån självklart att Riksdag & Departements topplisteledamöter – den brittiske ledamot som har lämnat in 241 motioner eller spanjoren som har framfört 973 tal och debattinlägg – bör hyllas. Dessa inspel skulle istället kunna diskuteras utifrån vad de har bidragit till för parlamentets arbete. En sådan diskussion bör även väga in hur stor tid dessa inspel upptar från övriga ledamöter, samt alternativanvändningen för denna tid (ibland pågår parlamentets sessioner till långt efter midnatt). Diskussionen skulle även kunna inkludera vilka budgetmässiga kostnader ett flitigt motionerande medför, exempelvis för de tjänstemän som handlägger dessa motioner. En jämförelse kan göras med den svenska riksdagen där den allmänna motionstiden länge har utsatts för hård kritik.

Ovanstående resonemang bör givetvis vägas gentemot den uppfattade nyttan med dessa aktiviteter. Om motionerna och debattinläggen tillför substans till parlamentets arbete fyller de givetvis en funktion och kostnaden i tid och pengar kan anses vara rimlig. Men om aktiviteten endast fyller funktionen att motsvara det som är enklast för journalistiken att granska finns det skäl till oro.

Riksdag & Departement redogör i sin artikel inte heller för det som allmänt anses återspegla en EU-parlamentarikers inflytande och som utgör en stor del av arbetsbördan, det så kallade rapportörskapet. För alla ärenden som behandlas i Europaparlamentets utskott utses en ansvarig rapportör som har till uppgift att formulera Europaparlamentets åsikter. Det handlar ofta om att skriva ändringsförslag till ett lagförslag från EU-kommissionen och ibland även om att förhandla med Rådet.

Men inte heller i detta fall skulle statistik för det antal ärenden en ledamot varit ansvarig rapportör för ge en rättvisande bild av vilka politiker som är flitiga respektive vilka som är lata. Vissa parlamentariker kan exempelvis ansvara för ärenden som gäller ansvarsbefrielsefrågor vilka ofta inte kräver särskilt stor arbetsinsats. Andra parlamentariker ansvarar för svåra och komplexa lagstiftningsakter så som tjänstedirektivet, vilka kräver en gedigen analys och ett omfattande arbete. Inte heller återspeglar valet av statistik den omfattande arbetstid som vissa parlamentariker ägnar åt sina uppdrag som utskottsordförande (ex Mikael Gustafsson), gruppledare i ett utskott (ex Göran Färm), vice ordförande för en politisk grupp (ex Gunnar Hökmark) eller de ledamöter som utses till skuggrapportörer.

Vilka konsekvenser får det om medias granskning styr de folkvaldas arbete? Mig veterligen finns inga studier på hur mycket arbetstid en parlamentariker ägnar åt att uppgifter de själva inte skulle ha prioriterat men som överensstämmer med journalistikens val av bedömningsmodell. Det är dock rimligt att tro att denna tid inte är helt obetydlig.

Som så ofta är fallet ligger ansvaret på mer än en part. God journalistik bör dock för en rättvisande bild åtminstone komplettera den enkla statistikredovisningen med en gedigen analys och diskussion. Men även parlamentarikerna bör bidra genom att framföra sin syn på vad uppdraget innebär med alla dess olika komponenter.

I nästa blogginlägg ämnar jag återkomma till en annan aspekt av Riksdag & Departements artikel – nämligen vad det innebär för en europaparlamentariker att ”följa partilinjen”.

Spontant la alla hans kollegor ner arbetet för man kände att man har fått nog av allt våld. Arbetsgivaren MIVB gick med på det och la ner hela verksamheten. Man kallade det för ”nedlägging av exploateringen” och under hela påskhelgen körde inga bussar, spårvagnar eller tunnelbana genom Bryssel. I går tisdag hade arbetsgivaren och alla fackförbund ett möte med ministern för inrikespolitik Joëlle Milquet (från det fransktalande kristdemokratiska partiet CDH). Hon lovade att hon skulle göra allt hon kan för att förhindra flera våldsamheter i framtiden. Hon lovade 400 extra poliser och hon lovade att all säkerhetspersonal inom kollektivtraffiken ska ha flera och bredare befogenheter.

I en första reaktion sa det kristdemokratiska facket att de var nöjda med vad ministern lovade, men efter bara en timme så hade de ändrat sig. Både det socialdemokratiska facket och det liberala facket hade internt röstat fram att de inte litar på ministern. De tror inte att hon kan hålla sina löften. De har i det förflutna hört en massa fina löften, men i deras vardag ser busschaufförerna och deras kollegor hur samhället stönar under allt mer och grövre våld. Det börjar med att skräp slängs på marken, det slutar med att en kontrollant får ett dödande slag i ansiktet.

Var det så mycket bättre förr i tiden? Kan man få ett samhälle utan våld? I alla fall vill alla anställda inom Bryssels kollektivtraffik att de ska känna sig trygga när de jobbar. De vill gärna veta att de kan komma hem helskinnade efter en dag på jobbet.

Igår var det allmän strejk. Idag onsdag är det fortfarnade väldigt problematiskt här i Bryssel. Tunnelbanan försöker köra en gång var 8:e minut. Vissa bussar och vissa spårvagnslinjer fungerar, men inte som vanligt.

I morgon, under Iliaz’ begravning, blir det nog en allmän strejk igen, men förhoppningsvis återgår alla till jobbet på fredag. För det blir lätt trafikkaos om alla tar bilen till jobbet i Bryssel, även om det fortfarande är påsklov här.

Men typiskt för Belgien är ju att det finns tre fackliga organisationer som måste samråda innan de går ut i strejk. För det mesta ger det inga problem, de kristdemokratiska, de socialdemokratiska och de liberala facken samarbetar och står för samma värden i samhället. Liksom LO, TCO och Saco jobbar de för löntagarnas intressen och behov. Och idag strider de framförallt för ett samhälle utan våld.

Programmet var upplagt för att ge en så bred bild av EU-systemet som möjligt varför vi den första dagen träffade representanter från Europafacket, EU-kommissionen, Sveriges ständiga representation till EU och en av europaparlamentarikerna.

Vad som fattades i Bryssel var dock möten med representanter för en av de institutioner som har visat sig vara väldigt viktig för utveckligen av EU-rätten, Europeiska unionens domstol i Luxemburg. EU-domstolens sätt att tolka fördragen har sedan Laval-målet lagt många krokben för de svenska och danska arbetsmarknadsmarknadsmodellerna, så mötena med den svenska domaren och den danska domaren var två av höjdpunkterna på resan. I Luxemburg ligger även EFTA-domstolen, EU-domstolens motsvarighet för länderna i EES-området, det vill säga Norge, Liechtenstein och Island, och vi passade på att möta den norska domaren. EU-domstolen har flera byggnader att husera i, ett ”palats” och två gyllene höghus. Trehundra meter därifrån disponerar EFTA-domstolen en våning i en kontorsbyggnad.

Torsdag och fredag tillbringade vi i Trier på en konferens om EU-arbetsrätt. Rätt roligt om man är jurist och dessutom specialiserad i arbetsrätt, kanske lite torrt om man inte är det? Eftersom konferensen behandlade uppdateringar om vad som hänt inom EU-lagstiftning och EU-rättspraxis på det arbetsrättsliga området det senaste året var det många rättsfall som drogs. Teman var bland andra arbetstid, flexicurity, företagsöverlåtelse och, förstås, de nya lagförslag relaterade till utstationeringsdirektivet som kom i onsdags.

Det främsta temat som diskuterades vid alla möten under veckan var de nya utstationeringsförslagen. Även frågan hur det skulle påverka EU-rätten om EU ratificerade den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Från fackligt håll hoppas man att en sådan ratificering ska leda till att EU-fördragen tolkas mer i enlighet med de grundläggande fackliga rättigheterna än vad som gjorts hittills. Efter mötena med domarna i EU-domstolen fick jag intrycket att de inte anser att en ratificering kommer göra någon skillnad eftersom EU-domstolen, enligt dem, redan följer Europakonventionen. Det blir intressant att följa utvecklingen och se om det blir aktuellt med ett skarpt läge där ett uttalande i ett rättsfall från EU-domstolen underkänns av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg för att det strider mot de mänskliga rättigheterna.

Under min vistelse vid Europaparlamentets session i Strasbourg slog det mig att den Europeiska unionens parlament i själva verket lever som ett skilsmässobarn med tredelad vårdnad.

Två av vårdnadshavarna är Belgien och Frankrike. Parlamentarikernas vardag i dessa två länder skiljer mycket åt. I trafikerade, regniga men livliga Bryssel (Belgien) har parlamentarikerna ett kontor. Här befinner de sig nära Rådet, Kommissionen och den Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. I Bryssels parlamentsbyggnad finns fler och större kontorsutrymmen och de flesta parlamentarikerna har även sin bostad i denna stad. Parlamentarikernas andra kontor ligger i utkanten av lugna, gröna Strasbourg (Frankrike) vid sidan av den vindlande Ill, en avstickare till floden Rhen. Här arbetar parlamentarikerna mitt emot Europarådet. Strasbourgsvistelsen innebär för de flesta parlamentariker ett kontor av mindre och mer provisorisk karaktär och nätterna spenderas ofta på ett hotellrum.

Den ambulerande tillvaron innebär att parlamentarikerna behöver en dubbel uppsättning av många saker som är nödvändiga för att det dagliga arbetet ska fungera, så som kontorsmaterial, datorer, med mera. De måste utöver detta vid varje flytt packa med sig böcker, dokument och annat som behövs i det andra ”hemmet”.

Den tredje vårdnadshavaren är det pyttelilla landet Luxemburg. I Luxemburg ligger Europaparlamentets generalsekretariat. Generalsekretariatet har till uppgift att samordna lagstiftningsarbetet och att organisera parlamentets sammanträden, och hjälper också till med expertis och teknisk assistans. I Luxemburg finns alltså vårdnadshavaren som stöttar men inte träffar sin vårdnadstagare.

Hur kunde det bli så här?

Enligt EU:s grundfördrag ska sätena för Europeiska unionens institutioner, organ och byråer beslutas i samförstånd mellan medlemsstaternas regeringar. Det innebär att parlamentets officiella säte ligger i Strasbourg, att sekretariatet är förlagt till Luxemburg, och att utskottssammanträden och extrainsatta plenarsammanträden ska hållas i Bryssel. Sedan lång tid tillbaka pågår dock en diskussion om parlamentarikernas resor mellan Strasbourg och Bryssel. När parlamentarikerna själva har tillfrågats har de flesta uppgett att de skulle föredra att stanna i Bryssel.

Som för många skilsmässobarn får dock inte barnet bestämma själv utan vårdnadshavarna sätter prestige i att behålla vårdnaden. Vårdnadsfrågan blir i vissa fall så känslig att den utmynnar i en formell tvist mellan vårdnadshavarna, och så kan fallet vara även för Europaparlamentet. Under en nyligen genomförd tågresa tog en kollega till mig del av lite EU-skvaller om Europaparlamentets verksamhet under 2012 och 2013. I stället för sedvanliga 12 sessioner förlagda i Strasbourg finns det enligt denna person för dessa år endast 11 sessioner i Strasbourg inplanerade. Enligt ”källan på tåget” går Frankrike inte med på detta och har därför dömt Europaparlamentet inför EU-domstolen.

Om detta stämmer är det ett intressant exempel på hur det kan gå när vårdnadshavare inte kommer överens. Och vem sätter barnets bästa (verksamheten) i fokus?

Hela kusten ligger i provinsen West-Vlaanderen, ett område som led mycket under de båda världskrigen. Framförallt under det första världskriget var hela området fullt med skyttegravar. Under det andra världskriget led man under alla bomber – på andra sidan vattnet ligger ju England.

I hela landskapet ligger fortfarande krigsmaterial från båda världskrigen. När bönder plogar sina åkrar eller när arbetare gräver för att bygga hus eller lägga nya gator, så händer det ofta att man stöter på gamla bomber eller granater, oftast odetonerade, alltså väldigt farliga. Belgiska armén har en avdelning som tar hand om minröjningen. Än idag förlorar bönder eller barn, som är ute på åkrarna och leker, händer eller fötter på grund av gammalt krigsmateriel. Det händer inte så ofta längre, men det händer.

Belgiens yngsta nu levande offer för kriget är en 29-årig mamma som blev skadad av en bomb från det första världskriget på 1980-talet. Hon får fortfarande handikappsbidrag som krigsoffer.

Jag läste en liten artikel i tidningen förra veckan om att man vill försöka få hela kustområdet fritt från krigsmateriel. Man vill prioritera odetonerat krigsmateriel och man anser att det kommer att ta 10 eller 15 år. Och tänk att det andra världskriget slutade för 67 år sedan.

Vad jag vill säga är att detta är vad EU betyder för många i Belgien och andra grundarländer. Det är vad EU betyder för mig och min vardag – att det aldrig mera blir krig. Inte här i Belgien, men ingenstans i Europa heller och helst inte någonstans i hela världen.

Båda världskrigen var så ingripande i denna del av Europa, så för oss som bor här är det väldigt viktigt att veta att Tyskland och Frankrike samarbetar och att vi alla gör det. Så snälla glöm inte grundtanken till EU. Även om man kan tycka att EU inte ska lägga sig i vår vardag så är den en del av den.

Som ni kanske vet ligger Europaparlamentets officiella säte i den franska staden Strasbourg, där parlamentet sammanträder. Men parlamentets administration och generalsekretariat finns i Luxemburg. Utskottsmöten och vissa plenarsammanträden äger rum i Bryssel. Vanligtvis jobbar alla 754 ledamöter i Bryssel där de har sina utskottsmöten, gruppmöten och så kallade mini-sessioner. Tolv gånger per år flyttar hela verksamheten, alla ledamöter och deras assistenter, pappersbuntar och pärmar  till Strasbourg för plenarsammanträden.

Detta var en politisk kompromiss på femtiotalet mellan EU:s grundarländer att inte all verksamhet skulle ligga i Bryssel, utan att andra länder också skulle få ”en bit av kakan”. Så ligger till exempel EU-domstolen i Luxembourg och Europeiska centralbanken i Frankfurt.

Men de senaste åren har kritiken mot parlamentets arbetssätt vuxit. Det tar ju en väldigt massa tid och det kostar väldigt mycket pengar när 754 ledamöter och ett antal tjänstemän ska flytta över sina kontor till Strasbourg, som ligger 430 km sydost om Bryssel. Därför vill många, inklusive många parlamentsledamöter, minska antalet flyttlass, och det har man nu försökt med i år.

Om man tar en titt på Europaparlamentets almanacka för 2012  räknar man bara 11 sessioner i Strasbourg. Och även i kalendern för 2013  har de bara planerat för 11 resor till Strasbourg. Men detta går inte Frankrike med på, så enligt ”min källa på tåget” har Frankrike dömt Europaparlamentet inför EU-domstolen. Det handlar både om prestige och pengar kan jag tänka mig. Om man till exempel jämnför hotellpriserna en vanlig vecka i Strasbourg med priserna under en sessionsvecka, så ser man att många i Strasbourg tjänar mycket pengar på hela flytten! Och samtidigt vill Frankrike nog också behålla en av EU:s institutioner i landet, annars lär väl allt hamna i Bryssel.

Tydligen har Europaparlamentet tagit hänsyn till att det kanske inte är helt korrekt att stryka ett plenarsammanträde i Strasbourg. Så för det första försöker de att undvika att göra fel genom att påstå att de kan ha två plenarsammanträden inom en vecka (vecka 43 i kalendern). Normalt sett äger ett sammanträde rum under fyra dagar, men nu tar man två sessioner på två dagar var, med en ledig dag på onsdagen den 24 oktober. Om inte EU-domstolen går med på det, så har de vecka 40 som ”back-up”, och då blir det tolv resor till Strasbourg i alla fall. Det ska bli spännande att se hur det blir i oktober!