Här får du veta mer

Det är frågan som EU-domstolens rättspraxis, genom den så kallade Lavalkvarteten, ställt på sin spets. Domarna, som har kritiseras starkt av Europas fackföreningsrörelse, var på grundval av EU:s utstationeringsdirektiv från 1999.

Direktivet styr vilka regler som gäller när ett företag skickar arbetstagare till ett annat EU-land för att under en viss tid utföra ett arbete.

EU-domstolens utfall har blottat en tvetydighet i direktivets syfte. Är lagstiftningen till för att maximera den fria rörligheten för tjänster eller skydda arbetstagare från orättvis konkurrens? Båda tolkningarna kan anses vara möjliga. Å ena sidan kan direktivet ses som ett golv med ett visst antal minimikrav som värdlandet måste uppfylla för att skydda utstationerade arbetstagare från att utnyttjas. Å andra sidan är en tolkning möjlig som säger att kraven ska utgöra ett tak som möjliggör att arbetstagare från länder med relativt låga löner med dessa kan konkurrera på andra europeiska arbetsmarknader.

De arbets- och anställningsvillkor som enligt direktivet ska garanteras är:

• längsta arbetstid och kortaste vilotid,
• minimiantal betalda semesterdagar per år,
• minimilön, inklusive övertidsersättning,
• villkor för att ställa arbetskraft till förfogande, särskilt genom företag för uthyrning av arbetskraft,
• säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen,
• skyddsåtgärder med hänsyn till arbets- och anställningsvillkor för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn samt för barn och ungdomar,
• likabehandling av kvinnor och män samt andra bestämmelser om icke-diskriminerande behandling.

Lavaldomen

2007 dömde EU-domstolen att den blockad som bland annat Byggnads satt upp mot det lettiska byggbolaget Laval stred mot EU:s fördragsregler om fri rörlighet för tjänster.

Laval hade vunnit förhandlingen om att få bygga om Söderfjärdsskolan i Vaxholm. Byggnads ville teckna kollektivavtal med Laval, men företaget sade nej med hänvisning att det redan hade ett sådant avtal med det lettiska facket. Byggföretaget menade att Sverige inte har någon minimilön och att de därför inte var tvingade att utbetala någon sådan. Då inledde Byggnads en blockad av byggplatsen. Laval drog ärendet inför Arbetsdomstolen som i ett preliminärt beslut 2004 gav Byggnads rätt. Elektrikerförbundet slöt därefter upp i blockaden. Arbetsdomstolen såg sig dock tvungen att rådfråga EU-domstolen i fallet.

EU-domstolen dömde till Lavals fördel, trots att generaladvokaten hade förordat de svenska fackens rätt. Tre av de sju EU-domarna höll inte med majoritetens domslut. Eftersom EU-rätt ligger över nationell rätt blev Arbetsdomstolen tvungen att ändra sin dom och Byggnads och Elektrikerförbundet dömdes att betala Laval 50 000 euro och rättegångskostnaderna.

Tillsammans med Viking-, Rüffert- och Luxemburgdomarna utgör EU-domstolens utfall i Lavalmålet den så kallade Lavalkvartetten som ses som en spik i kistan för dem som ansett att utstationeringsdirektivet i grunden är till för att garantera likabehandling för utstationerade arbetstagare. Utstationeringsdirektivet har kommit att tolkas till fördel för dem som förespråkar att fri rörlighet för tjänster ska gå före fackliga rättigheter.

Montiklausulen

Europafacket har länge drivit frågan om att den så kallade Montiklausulen skulle skrivas in i EU-fördraget. Klausulen, som fått sitt namn efter den före detta EU-kommissionären Mario Monti, syftar till att skydda bland annat strejkrätten och rätten till kollektivavtal.

2009 fick Mario Monti i uppdrag av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att lägga fram en rapport om hur EU:s inre marknad ska kunna förbättras före 2012. I rapporten som presenterades i maj 2010 ställer sig Monti frågande till om utstationeringsdirektivet är adekvat för att reglera villkoren för de allt fler arbetstagare som rör sig över EU:s gränser. Enligt hans rapport måste tolkningen av direktivet klargöras, men inte av domstolar utan av politiker.

Nya förslag till lagstiftning

Efter påtryckningar av bland annat Europafacket, lovade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso Europaparlamentet att komma med lagstiftningsåtgärder för att rätta till både genomförande- och tolkningsproblematiken kring utstationeringsdirektivet. Med skäl av detta löfte har EU-kommissionen presenterat två lagstiftningsförslag. Ett av förslagen gäller en förordning som ska klargöra balansen mellan etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster på ena sidan och de grundläggande fackliga rättigheterna på den andra sidan (Monti II-förordningen) och det andra ett tillämpningsdirektiv kopplat till direktivet om utstationering av arbetstagare.

De fackliga organisationerna har varit mycket kritiska mot Monti II-förordningen främst eftersom den lyfter upp regleringen av rätten att vidta stridsåtgärder på EU-nivå. Strejkrätten ska enligt EU-fördragen regleras på nationell nivå och bör stanna där eftersom det då är lättare att anpassa dessa regleringar efter de nationella systemen.

De svenska facken är något mer optimistiska vad gäller förslaget till tillämpningsdirektiv. De förändringar som föreslås är bland annat förbättrad tillgång till information, ett större administrativt samarbete mellan medlemsstaterna och en mer enhetligt utformad kontroll av efterlevnaden och tillämpningen av utstationeringsdirektivet. En av bestämmelserna i förslaget innebär att huvudentreprenörer inom byggsektorn ska ta ansvar för att deras underentreprenörer följer minimibestämmelserna i utstationeringsdirektivet. Detta ansvar sträcker sig bara ett steg ner i entreprenörskedjan, och ansvaret gäller alltså bara den direkta underleverantören.

Den 11 april 2012 skickade LO, TCO och Saco en gemensam skrivelse till riksdagens arbetsmarknadsutskott om förslagen. Läs mer här.

————

Länkar

Mer information om och länkar till kommissionens förslag till tillämpningsdirektiv och förordning om strejkrätten

Utstationeringsdirektivet (96/71/EG)

Montirapporten (på engelska)