Här får du veta mer

Under 2011 har EU antagit två olika förslag till hårdare ekonomisk styrning i EU, framför allt eurozonen. Förslagen består av två delar.

Den första är sex olika lagstiftningsförslag, som EU-kommissionen presenterade i september 2010, som under året har behandlats i Europaparlamentet och ministerrådet. Efter segdragna förhandlingar har de två institutionerna kommit överens och de nya lagarna träder i kraft innan årets slut.

Den andra delen är den mer ambitiösa överenskommelse som träffats inom euroländerna och som även andra medlemsländer inbjuds att delta i. Den kallas europluspakten för att markera att samarbetet är öppet för fler än euroländer och för att det ska ses som ett tillägg till den lagstiftade ekonomiska styrningen.

1. EU-kommissionens förslag till starkare ekonomisk styrning (”economic governance”) består av fyra direktiv och två förordningar.

De sex lagförslagen syftar till att:

a) förstärka stabilitets- och tillväxtpakten
b) bättre övervaka makroekonomiska obalanser i medlemsländerna, samt
c) ställa vissa minimikrav på de nationella budgetprocesserna.

De  direktiv som ska förstärka stabilitets- och tillväxtpakten är förslag om ”måttfull finanspolitik”, förslag om ökad fokus på offentlig skuld samt förslag om strängare sanktioner .

Rubrikerna säger det mesta om innehållet som kortfattat går ut på att ökningen av offentlig utgifter inte får vara större än BNP-tillväxten och att om man får (oväntade) ökade inkomster ska dessa gå till att betala av på statsskulden och inte till bättre välfärd. Det andra direktivet säger att inte bara budgetunderskottet ska hållas under gränsen utan också skuldkvoten. Det tredje innehåller både strängare regler och automatisk bestraffning som kan bekräftas med så kallad motsatt kvalificerad majoritet, dvs en sådan majoritet krävs för att upphäva beslutet (och inte för att godkänna det).

Två av direktiven gäller hur man ska förebygga respektive korrigera/bestraffa ekonomiska obalanser. Det senare innehåller ekonomiska sanktioner (0,1 procent av landets BNP).

Det sjätte direktivet ställer upp krav för ländernas budgetprocesser på öppenhet och trovärdighet. Av de olika direktiven krävde fyra medbeslutande av Europaparlamentet medan för två kunde parlamentet endast yttra sig. Ekonomiutskottet bejakade i stort sett kommissionens förslag men ville föga överraskande ge parlamentet i större roll i processen. Dessutom antog utskottet skrivningar från arbetsmarknadsutskottet som slår fast att parternas autonomi och den nationella lönebildningen inte ska inskränkas. Även den svenska regeringen föreslog detta i rådets interna diskussioner.

Europafacket var kritisk till inriktningen av flera förslag som man menade dels tafsar på medlemsländernas suveränitet när det gäller lönepolitiken, dels att politikens inriktning obönhörligen leder till en lönenedpressning.

Läs debattartikel av LO:s, TCO:s och Sacos ordföranden i Dagens Industri – ”EU ska inte lägga sig i Sveriges lönebildning” (2011-03-04) här. Och gemensamt brev till EU-nämnden – ”Håll fingrarna borta från lönerna” (2011-03-17) här (pdf-format).

Läs LO:s sammanfattning och slutsats om kommissionens förslag här (pdf-format).

2. Europluspakten är en modifierad form  av det initiativ om en så kallade konkurrenskraftspakt som ursprungligen togs av Tyskland och Frankrike. Pakten har en mellanstatlig karaktär. Det sägs  i ingressen att den ”är inriktad på de områden som faller under den nationella behörigheten och som är centrala för att öka konkurrenskraften och undvika skadliga obalanser”.

Pakten bygger på fyra principer:

a)      Den ska vara i linje med den föreslagna ökade ekonomiska styrningen ( alltså de sex lagförslag som för närvarande behandlas i Europaparlamentet och som ska beslutas i juni). Det betonas att arbetsmarknadens parter ska vara involverade inom ramen för det sociala trepartstoppmötet (i mars varje år).

b)      Den ska prioritera områden som är viktiga för konkurrenskraften och där medlemsländerna har bestämmanderätten. Därför ska också medlemsländerna själva bestämma hur de ska sträva mot de gemensamma målen.

c)       Varje år ska varje medlemsland göra nationella åtaganden.

d)      Pakten ska respektera den inre marknadens integritet.

Pakten innehåller fyra mål: Främja konkurrenskraften, främja sysselsättningen, bidra till de offentliga finansernas hållbarhet samt stärka den finansiella stabiliteten. Att uppfylla målen är varje lands ansvar, betonas ännu en gång.

För att nå målet om ökad konkurrenskraft betonas löne- och produktivitetsutvecklingens roll. Detta är det mest kontroversiella för fackföreningsrörelsen.

Arbetskraftskostnaderna ska övervakas kontinuerligt och jämföras mellan länderna. Det ska även ske för viktiga sektorer. Särskilt betonas löneutvecklingen inom den offentliga sektorn och den ”signaleffekt” denna kan ha på den privata sektorn.

I pakten betonas dock att varje land ansvarar för de specifika politiska åtgärderna, att nationella traditioner för dialog mellan arbetsmarknadens parter ska iakttas … med bibehållet oberoende för arbetsmarknadens parter i den kollektiva förhandlingsprocessen.

För att främja sysselsättningen lyfts vidare fram flexicurity, minska svartarbete, sänkta skatter på arbete.

Pensionsåldern ska anpassas (dvs höjas) till förväntad livslängd och förtidspensioner begränsas.

Euroländer ska överföra stabilitets och tillväxtpaktens regler till nationell lagstiftning.

Finanssektorn ska övervakas, bland annat genom stresstester.

Samordning av skattepolitiken ska ”uppmärksammas”. Förslag om gemensam bas (inte nivå) för bolagsskatt kommer.

Den svenska regeringen har meddelat att Sverige inte deltar i pakten eftersom det inte finns majoritet i riksdagen för det. LO och TCO är också emot ett svenskt deltagande, medan Saco är för. Se Sacos pressmeddelande.