Här får du veta mer

Den 15 november 2011 beslutade arbetsmarknadens parter på EU-nivå att inleda förhandlingar om en ändring av EU:s arbetstidsdirektiv. Parterna är Europafacket på arbetstagarsidan och BusinessEurope, CEEP och UEPME på arbetsgivarsidan. Läs mer här.

Bakgrund

Trots en avslutande förlikningsförhandling mellan Europaparlamentet och ministerrådet blev det ingen uppgörelse om en förändring av arbetstidsdirektivet när frågan senast var aktuell på våren 2009. När tiden för förhandlingarna löpte ut på morgonen den 28 april 2009 konstaterade förhandlingsdelegationerna från parlamentet och rådet att det inte gick att nå en kompromiss. Fem EU-länder med Storbritannien i spetsen vägrade ge upp möjligheten att låta arbetstagare jobba mer än 48 timmar per vecka.

Misslyckandet innebär att det nuvarande direktivet från 1993 fortsätter att gälla liksom EU-domstolens domar som slog fast att all jourtid på arbetsplatsen ska räknas som arbetstid, även om ingen arbetsinsats krävs.

Det var efter att parlamentet och rådet totalt kolliderat om den föreslagna revideringen av arbetstidsdirektivet som ett så kallat förlikningsförfarande inleddes. Men trots sex veckors arbete med att nå en kompromiss förblev positionerna låsta och förlikningen sprack. Det var första gången som en förlikning mellan parlamentet och ministerrådet misslyckats sedan förlikningsförarandet infördes i samband med att Amsterdamfördraget antogs.

Det var i september 2004 som EU-kommissionen föreslog en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv. Anledningen till initiativet var EU-domarna om jourtider som ansågs leda till ökade kostnader, främst inom sjukvården.

Kommissionen föreslog att en ny kategori av jourtid, inaktiv jourtid, skulle införas som benämning på den tid som arbetstagaren står till förfogande för arbete på arbetsplatsen, men inte utför något arbete. Om inte annat föreskrevs i nationell lag eller genom kollektivavtal skulle denna tid inte räknas som arbetstid.

Samtidigt ansåg kommissionen att det var dags att se över det individuella undantag från grundregeln om maximalt 48 timmars veckoarbetstid som Storbritannien lyckades utverka 1993 och som ytterligare några länder börjat tillämpa.

För att ge företagen större flexibilitet och göra det lättare för dem att anpassa arbetstiden efter företagens behov föreslogs att grundregeln om beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden på maximala 48 timmar skulle kunna beräknas per 12-månadersperiod i stället för fyramånadersperiod. Samtidigt skulle rätten till undantaget bli kvar, men med några begränsningar. Nytt blev att arbetsgivaren i länder som valde undantag inte fick göra upp med den enskilde om längre arbetstid än 48 timmar vid anställningstillfället. Om arbetsgivare och fack enades i kollektivavtal skulle arbetstiden kunna uppgå till 60 timmar per vecka och om kollektivavtal saknas skulle arbetsgivaren kunna begära 65 timmars arbetsvecka, vilket blev taket i det förslag som kommissionen lade fram.

Europafacket kritiserade kommissionens förslag och hävdade att det var första gången som ett förslag lades fram som på viktiga punkter försämrade en lagstiftning som handlar om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

Sommaren 2008, efter år av diskussioner, antog en majoritet i ministerrådet kommissionens förslag (i samband med den kompromiss om bemanningsföretag som Europaparlamentet senare klubbade). I december avvisades ministerrådets beslut om arbetstiderna med absolut majoritet (fler än hälften av ledamöterna) i parlamentet. Parlamentet krävde att rätten till det individualla undantaget skulle fasas ut under en treårsperiod.

I förlikningsarbetet försökte kommissionen ”hjälpa till”. Bland annat föreslogs att rätten till det individuella undantaget skulle vara kvar, men utan något tak om maximalt 60 eller 65 timmars arbetstid per vecka. EU-kommissionär Vladimir Spidla, ansvarig för arbetsmarknadsfrågor, beklagade att förlikningen misslyckades. Han sade att orsaken främst var att EU-parlamentet ville ha ett slutdatum för rätten till undantaget, något som ministerrådet inte kunde acceptera.

Fem års förhandlande ledde alltså ingenstans. Kvar blir rätten att räkna all jourtid på jobbet som arbetstid, såvida inte lag eller avtal säger något annat. Rätten för länder att tillämpa ett undantag från 48 timmars arbetsvecka blir också kvar. Beräkningsgrunden för 48 timmars arbetsvecka förblir fyra månader, inte tolv.