RSS
Aktuella frågor
Intervju: Ljuset i slutet av tunneln
Av Fredrik Haglund den 07 oktober 2011
Bernadette Ségol
Foto: Fredrik Haglund
EU-politiker som börjar inse problemen med nedskärningspolitiken och andra ljusglimtar på en annars mörk himmel. Fackligt.eu har träffat Bernadette Ségol, Europafackets nya generalsekreterare, och pratat kris och lösningar. (Läs mer…)
Bernadette Ségol
Foto: Fredrik Haglund
Så vill EU styra ekonomin
Av Tommy Svensson den 21 september 2011
Under 2011 har EU antagit två olika förslag till hårdare ekonomisk styrning i EU, framför allt eurozonen. Förslagen består av två delar.
Den första är sex olika lagstiftningsförslag, som EU-kommissionen presenterade i september 2010, som under året har behandlats i Europaparlamentet och ministerrådet. Efter segdragna förhandlingar har de två institutionerna kommit överens och de nya lagarna träder i kraft innan årets slut.
Den andra delen är den mer ambitiösa överenskommelse som träffats inom euroländerna och som även andra medlemsländer inbjuds att delta i. Den kallas europluspakten för att markera att samarbetet är öppet för fler än euroländer och för att det ska ses som ett tillägg till den lagstiftade ekonomiska styrningen.
1. EU-kommissionens förslag till starkare ekonomisk styrning (”economic governance”) består av fyra direktiv och två förordningar.
De sex lagförslagen syftar till att:
a) förstärka stabilitets- och tillväxtpakten
b) bättre övervaka makroekonomiska obalanser i medlemsländerna, samt
c) ställa vissa minimikrav på de nationella budgetprocesserna.
De direktiv som ska förstärka stabilitets- och tillväxtpakten är förslag om ”måttfull finanspolitik”, förslag om ökad fokus på offentlig skuld samt förslag om strängare sanktioner .
Rubrikerna säger det mesta om innehållet som kortfattat går ut på att ökningen av offentlig utgifter inte får vara större än BNP-tillväxten och att om man får (oväntade) ökade inkomster ska dessa gå till att betala av på statsskulden och inte till bättre välfärd. Det andra direktivet säger att inte bara budgetunderskottet ska hållas under gränsen utan också skuldkvoten. Det tredje innehåller både strängare regler och automatisk bestraffning som kan bekräftas med så kallad motsatt kvalificerad majoritet, dvs en sådan majoritet krävs för att upphäva beslutet (och inte för att godkänna det).
Två av direktiven gäller hur man ska förebygga respektive korrigera/bestraffa ekonomiska obalanser. Det senare innehåller ekonomiska sanktioner (0,1 procent av landets BNP).
Det sjätte direktivet ställer upp krav för ländernas budgetprocesser på öppenhet och trovärdighet. Av de olika direktiven krävde fyra medbeslutande av Europaparlamentet medan för två kunde parlamentet endast yttra sig. Ekonomiutskottet bejakade i stort sett kommissionens förslag men ville föga överraskande ge parlamentet i större roll i processen. Dessutom antog utskottet skrivningar från arbetsmarknadsutskottet som slår fast att parternas autonomi och den nationella lönebildningen inte ska inskränkas. Även den svenska regeringen föreslog detta i rådets interna diskussioner.
Europafacket var kritisk till inriktningen av flera förslag som man menade dels tafsar på medlemsländernas suveränitet när det gäller lönepolitiken, dels att politikens inriktning obönhörligen leder till en lönenedpressning.
Läs debattartikel av LO:s, TCO:s och Sacos ordföranden i Dagens Industri – ”EU ska inte lägga sig i Sveriges lönebildning” (2011-03-04) här. Och gemensamt brev till EU-nämnden – ”Håll fingrarna borta från lönerna” (2011-03-17) här (pdf-format).
Läs LO:s sammanfattning och slutsats om kommissionens förslag här (pdf-format).
2. Europluspakten är en modifierad form av det initiativ om en så kallade konkurrenskraftspakt som ursprungligen togs av Tyskland och Frankrike. Pakten har en mellanstatlig karaktär. Det sägs i ingressen att den ”är inriktad på de områden som faller under den nationella behörigheten och som är centrala för att öka konkurrenskraften och undvika skadliga obalanser”.
Pakten bygger på fyra principer:
a) Den ska vara i linje med den föreslagna ökade ekonomiska styrningen ( alltså de sex lagförslag som för närvarande behandlas i Europaparlamentet och som ska beslutas i juni). Det betonas att arbetsmarknadens parter ska vara involverade inom ramen för det sociala trepartstoppmötet (i mars varje år).
b) Den ska prioritera områden som är viktiga för konkurrenskraften och där medlemsländerna har bestämmanderätten. Därför ska också medlemsländerna själva bestämma hur de ska sträva mot de gemensamma målen.
c) Varje år ska varje medlemsland göra nationella åtaganden.
d) Pakten ska respektera den inre marknadens integritet.
Pakten innehåller fyra mål: Främja konkurrenskraften, främja sysselsättningen, bidra till de offentliga finansernas hållbarhet samt stärka den finansiella stabiliteten. Att uppfylla målen är varje lands ansvar, betonas ännu en gång.
För att nå målet om ökad konkurrenskraft betonas löne- och produktivitetsutvecklingens roll. Detta är det mest kontroversiella för fackföreningsrörelsen.
Arbetskraftskostnaderna ska övervakas kontinuerligt och jämföras mellan länderna. Det ska även ske för viktiga sektorer. Särskilt betonas löneutvecklingen inom den offentliga sektorn och den ”signaleffekt” denna kan ha på den privata sektorn.
I pakten betonas dock att varje land ansvarar för de specifika politiska åtgärderna, att nationella traditioner för dialog mellan arbetsmarknadens parter ska iakttas … med bibehållet oberoende för arbetsmarknadens parter i den kollektiva förhandlingsprocessen.
För att främja sysselsättningen lyfts vidare fram flexicurity, minska svartarbete, sänkta skatter på arbete.
Pensionsåldern ska anpassas (dvs höjas) till förväntad livslängd och förtidspensioner begränsas.
Euroländer ska överföra stabilitets och tillväxtpaktens regler till nationell lagstiftning.
Finanssektorn ska övervakas, bland annat genom stresstester.
Samordning av skattepolitiken ska ”uppmärksammas”. Förslag om gemensam bas (inte nivå) för bolagsskatt kommer.
Den svenska regeringen har meddelat att Sverige inte deltar i pakten eftersom det inte finns majoritet i riksdagen för det. LO och TCO är också emot ett svenskt deltagande, medan Saco är för. Se Sacos pressmeddelande.
Inlagd i Ekonomisk styrning Arbetstidsdirektivet
Av admin den 21 september 2011
Den 15 november 2011 beslutade arbetsmarknadens parter på EU-nivå att inleda förhandlingar om en ändring av EU:s arbetstidsdirektiv. Parterna är Europafacket på arbetstagarsidan och BusinessEurope, CEEP och UEPME på arbetsgivarsidan. Läs mer här.
Bakgrund
Trots en avslutande förlikningsförhandling mellan Europaparlamentet och ministerrådet blev det ingen uppgörelse om en förändring av arbetstidsdirektivet när frågan senast var aktuell på våren 2009. När tiden för förhandlingarna löpte ut på morgonen den 28 april 2009 konstaterade förhandlingsdelegationerna från parlamentet och rådet att det inte gick att nå en kompromiss. Fem EU-länder med Storbritannien i spetsen vägrade ge upp möjligheten att låta arbetstagare jobba mer än 48 timmar per vecka.
Misslyckandet innebär att det nuvarande direktivet från 1993 fortsätter att gälla liksom EU-domstolens domar som slog fast att all jourtid på arbetsplatsen ska räknas som arbetstid, även om ingen arbetsinsats krävs.
Det var efter att parlamentet och rådet totalt kolliderat om den föreslagna revideringen av arbetstidsdirektivet som ett så kallat förlikningsförfarande inleddes. Men trots sex veckors arbete med att nå en kompromiss förblev positionerna låsta och förlikningen sprack. Det var första gången som en förlikning mellan parlamentet och ministerrådet misslyckats sedan förlikningsförarandet infördes i samband med att Amsterdamfördraget antogs.
Det var i september 2004 som EU-kommissionen föreslog en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv. Anledningen till initiativet var EU-domarna om jourtider som ansågs leda till ökade kostnader, främst inom sjukvården.
Kommissionen föreslog att en ny kategori av jourtid, inaktiv jourtid, skulle införas som benämning på den tid som arbetstagaren står till förfogande för arbete på arbetsplatsen, men inte utför något arbete. Om inte annat föreskrevs i nationell lag eller genom kollektivavtal skulle denna tid inte räknas som arbetstid.
Samtidigt ansåg kommissionen att det var dags att se över det individuella undantag från grundregeln om maximalt 48 timmars veckoarbetstid som Storbritannien lyckades utverka 1993 och som ytterligare några länder börjat tillämpa.
För att ge företagen större flexibilitet och göra det lättare för dem att anpassa arbetstiden efter företagens behov föreslogs att grundregeln om beräkningen av den genomsnittliga veckoarbetstiden på maximala 48 timmar skulle kunna beräknas per 12-månadersperiod i stället för fyramånadersperiod. Samtidigt skulle rätten till undantaget bli kvar, men med några begränsningar. Nytt blev att arbetsgivaren i länder som valde undantag inte fick göra upp med den enskilde om längre arbetstid än 48 timmar vid anställningstillfället. Om arbetsgivare och fack enades i kollektivavtal skulle arbetstiden kunna uppgå till 60 timmar per vecka och om kollektivavtal saknas skulle arbetsgivaren kunna begära 65 timmars arbetsvecka, vilket blev taket i det förslag som kommissionen lade fram.
Europafacket kritiserade kommissionens förslag och hävdade att det var första gången som ett förslag lades fram som på viktiga punkter försämrade en lagstiftning som handlar om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.
Sommaren 2008, efter år av diskussioner, antog en majoritet i ministerrådet kommissionens förslag (i samband med den kompromiss om bemanningsföretag som Europaparlamentet senare klubbade). I december avvisades ministerrådets beslut om arbetstiderna med absolut majoritet (fler än hälften av ledamöterna) i parlamentet. Parlamentet krävde att rätten till det individualla undantaget skulle fasas ut under en treårsperiod.
I förlikningsarbetet försökte kommissionen ”hjälpa till”. Bland annat föreslogs att rätten till det individuella undantaget skulle vara kvar, men utan något tak om maximalt 60 eller 65 timmars arbetstid per vecka. EU-kommissionär Vladimir Spidla, ansvarig för arbetsmarknadsfrågor, beklagade att förlikningen misslyckades. Han sade att orsaken främst var att EU-parlamentet ville ha ett slutdatum för rätten till undantaget, något som ministerrådet inte kunde acceptera.
Fem års förhandlande ledde alltså ingenstans. Kvar blir rätten att räkna all jourtid på jobbet som arbetstid, såvida inte lag eller avtal säger något annat. Rätten för länder att tillämpa ett undantag från 48 timmars arbetsvecka blir också kvar. Beräkningsgrunden för 48 timmars arbetsvecka förblir fyra månader, inte tolv.
För mer information om arbetstidsdirektivet (EU-kommissionen)
Går fri rörlighet före rättvisa arbetsvillkor?
Av Fredrik Haglund den 29 maj 2011
Det är frågan som EU-domstolens rättspraxis, genom den så kallade Lavalkvarteten, ställt på sin spets. Domarna, som har kritiseras starkt av Europas fackföreningsrörelse, var på grundval av EU:s utstationeringsdirektiv från 1999.
Direktivet styr vilka regler som gäller när ett företag skickar arbetstagare till ett annat EU-land för att under en viss tid utföra ett arbete.
EU-domstolens utfall har blottat en tvetydighet i direktivets syfte. Är lagstiftningen till för att maximera den fria rörligheten för tjänster eller skydda arbetstagare från orättvis konkurrens? Båda tolkningarna kan anses vara möjliga. Å ena sidan kan direktivet ses som ett golv med ett visst antal minimikrav som värdlandet måste uppfylla för att skydda utstationerade arbetstagare från att utnyttjas. Å andra sidan är en tolkning möjlig som säger att kraven ska utgöra ett tak som möjliggör att arbetstagare från länder med relativt låga löner med dessa kan konkurrera på andra europeiska arbetsmarknader.
De arbets- och anställningsvillkor som enligt direktivet ska garanteras är:
- längsta arbetstid och kortaste vilotid,
- minimiantal betalda semesterdagar per år,
- minimilön, inklusive övertidsersättning,
- villkor för att ställa arbetskraft till förfogande, särskilt genom företag för uthyrning av arbetskraft,
- säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen,
- skyddsåtgärder med hänsyn till arbets- och anställningsvillkor för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn samt för barn och ungdomar,
- likabehandling av kvinnor och män samt andra bestämmelser om icke-diskriminerande behandling.
Lavaldomen
2007 dömde EU-domstolen att den blockad som bland annat Byggnads satt upp mot det lettiska byggbolaget Laval stred mot EU:s fördragsregler om fri rörlighet för tjänster.
Laval hade vunnit förhandlingen om att få bygga om Söderfjärdsskolan i Vaxholm. Byggnads ville teckna kollektivavtal med Laval, men företaget sade nej med hänvisning att det redan hade ett sådant avtal med det lettiska facket. Byggföretaget menade att Sverige inte har någon minimilön och att de därför inte var tvingade att utbetala någon sådan. Då inledde Byggnads en blockad av byggplatsen. Laval drog ärendet inför Arbetsdomstolen som i ett preliminärt beslut 2004 sade att Byggnads hade rätt. Elektrikerförbundet slöt därefter upp i blockaden. Arbetsdomstolen såg sig dock tvungen att rådfråga EU-domstolen i fallet.
EU-domstolen dömde alltså till Lavals fördel, trots att generaladvokaten hade förordat de svenska fackens rätt. Dock höll tre av de sju EU-domarna inte med i utfallet. Eftersom EG-rätt ligger över nationell rätt blev Arbetsdomstolen tvungen att ändra sin dom och Byggnads och Elektrikerförbundet dömdes att betala Laval 50 000 euro och rättegångskostnaderna.
Tillsammans med Viking-, Rüffert- och Luxemburgdomarna utgör EU-domstolens utfall i Lavalmålet den så kallade Lavalkvartetten som ses som en spik i kistan för dem som sett utstationeringsdirektivet som i grunden till för att garantera likabehandling. Utstationeringsdirektivet har kommit att tolkas till fördel för dem som förespråkar att fri rörlighet för tjänster ska gå före fackliga rättigheter.
Montiklausulen
Europafacket har länge drivit frågan om att den så kallade Montiklausulen skulle skrivas in i EU-fördraget. Klausulen, som fått sitt namn efter den före detta EU-kommissionären Mario Monti, syftar till att skydda bland annat strejkrätten och rätten till kollektivavtal.
2009 fick Mario Monti i uppdrag av EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso att lägga fram en rapport om hur EU:s inre marknad ska kunna förbättras före 2012. I rapporten som presenterades i maj 2010 ställer sig Monti frågande till om utstationeringsdirektivet är adekvat för att reglera villkoren för de allt fler arbetstagare som rör sig över EU:s gränser. Enligt hans rapport måste tolkningen av direktivet klargöras och att en sådan tolkning inte ska göras av domstolar utan av politiker.
Barrosos löfte
Efter påtryckningar av bland annat Europafacket, har EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso Europaparlamentet att komma med lagstiftningsåtgärder för att rätta till både genomförande- och tolkningsproblematiken kring utstationeringsdirektivet. Detta innebär sannolikt att kommissionen i början av 2012 kommer att presentera ett så kallat implementeringsdirektiv och en förordning som ska hantera balansen mellan de ekonomiska friheterna på EU:s inre marknad och de grundläggande fackliga rättigheterna.
————
Länkar
Montirapporten (på engelska)
Facket vill ha likabehandling av invandrad arbetskraft
Av Tommy Svensson den 15 april 2011
Invandrings- och migrationspolitik har med det nya Lissabonfördraget blivit en gemensam angelägenhet. Nu behövs inte längre enhällighet i ministerrådet i dessa frågor. Beslut kan fattas med majoritet och Europaparlamentet är medbeslutande.
Flera aktuella ärenden inom migrationsområdet har direkt påbverkan på arbetsmarknaden. EU har redan beslutat om införandet av så kallade Blå kort (Blue Card), vilket ger efterfrågade och högt kvalificerade arbetstagare i länder utanför EU (och EES) möjlighet att arbeta inom EU.
Ministerrådet och Europaparlamentet har även på den ansvariga kommissionären Cecila Malmströms förslag beslutat om förenklat förfarande vid arbetsinkraftsinvandring från länder utanför EU (Single permit). Syftet är att förenkla arbetskraftsinvandring och i direktivet slås fast att invandrad arbetskraft ska ha samma rättigheter som inhemsk, vilket är ett grundläggande fackligt krav.
Emellertid är två viktiga grupper uteslutna ur detta direktiv. Det gäller den stora gruppen säsongsanställda från länder utanför EU och anställda inom företag och koncerner som flyttas till EU. För dessa grupper har kommissionär Malmström föreslagit särskilda regler som inte medför den likabehandling som direktivet om Single permit innehåller. Dessa förslag behandlas för närvarande i Europaparlamentet, men datum för omröstningar är inte fastställda.
LO, TCO och Saco har i ett brev till de svenska Europaparlamentarikerna utvecklat argumenten för att även de båda senare direktiven bör innehålla tydliga regler om likabehandling.
Läs mer här om Cecila Malmströms förslag till direktiv om säsongsanställda.
Inlagd i Säsongarbetardirektivet EU 2020
Av Fredrik Haglund den 17 mars 2011
EU 2020 är namnet på EU:s nya strategi för tillväxt och sysselsättning. Den tar över efter den så kallade Lissabonstrategin som nu efter tio år går i graven. Den nya strategin sträcker sig även den över en tioårsperiod och ska utgöra en ledstjärna för EU:s ekonomiska politik. Det övergripande mottot är ”Smart, hållbar och inkluderande tillväxt”. Strategin är tänkt att både ta EU ut ur den ekonomiska krisens djupa hål och göra unionen till en ledande ekonomisk aktör. Fem konkreta mål har ställts upp:
- Öka sysselsättningsgraden i åldersgruppen 20-64 från dagens 69 till minst 75 procent.
- Minst tre procent av BNP ska gå till forskning. Detta inkluderar både offentliga och privata medel.
- Det så kallade 20/20/20-målet. Växthusgaser ska minskas med 20 procent (30 procent om det kommer internationell standard efter Kyoto) i jämförelse med nivåerna 1990. 20 procent av energin ska komma från förnybara källor. En 20-procentig effektivisering av energiförbrukningen.
- Minska antal avhopp från skolan till tio procent (i dag ligger siffran på 15 procent). Minst 40 procent av 30–34-åringar ska ha en universitetsutbildning (eller motsvarande) (i dag 31 procent).
- Minst 20 miljoner personer ska lyftas ur fattigdom eller social utestängning.
För att komma det år 2020 har EU-kommissionen lanserat sju flaggskeppsinitiativ.
Smart tillväxt:
- Digital agenda för Europa – öka tillgängligheten till höghastighetsinternet
- Innovationsunionen – främja investeringar i forskning och utveckling
- Ungdom på språng – förbättra utbildningssystemet
Hållbar tillväxt:
- Resurseffektivt Europa – minska användandet av icke förnybara energikällor
- Industripolicy för en globaliserad tid – förbättra för framförallt små och medelstora företag
Inkluderande tillväxt:
- En agenda för nya färdigheter och arbeten – modernisera arbetsmarknaden för arbetare genom livslångt lärande
- Europeisk plattform mot fattigdom – se till att tillväxten även kommer de fattigaste till del
Vidare läsning:
- Kommissionens officiella EU 2020-sida (på engelska)
- LO:s syn på strategin: länk.
- TCO:s kommentar: länk.
- Sacos kommentar: länk.
- Rapporten ”Europa efter Lissabon – lärdomar av Lissabonstrategin 200-2009″, Lars Magnusson (LO, TCO, Saco): länk.
Intervju med John Monks, generalsekreterare ETUC
Av admin den 08 december 2010
Kapitulera inte inför marknaderna.
– Bonusarna på dagens nivå måste stoppas. Nu i december kommer det att betalas ut särskilt höga sådana ersättningar. Samtidigt har våra medlemmar förlorat sina jobb, delar av sina pensioner, fått lönerna frysta. Det säger Europafackets generalsekreterare John Monks i denna intervju för Fackligt.eu.
Han anser att EU:s försök att reglera banker och investeringsfonder har varit ”skakiga och tvekande”. Nu gäller det att våga ta sådana beslut att dagens kris inte upprepas:
– Nästa gång kanske vi inte har råd att rädda bankerna.
En anledning till det tveksamma agerandet är att ingen vet riktigt vad man ska göra, anser Monks. Man vill rädda bankerna och få igång utlåningen, men samtidigt ställa högre krav på bankernas kapitalresurser, två mål som står i konflikt till varandra.
Politikerna är också för nervösa inför de finansiella aktörerna, säger Monks:
- Det som var en kris för finansiella tjänster har nu blivit en kris för statsskulder. Trycket från marknaden finner nya mål. Alla europeiska regeringar drabbas av panik inför det. Åtstramning, åtstramning, åtstramning.
Att kapitulera inför trycket är fel, anser generalsekreteraren:
– Ni är mer rädda för marknaderna än ni är för folket, säger jag till dem. Jag kan inte tro att med 30% av världens BNP så kan ni inte ha ett avgörande inflytande på hur marknaderna agerar.
Europafacket har ställt en rad krav om strängare regler för marknaderna, beskattning av finansiella transaktioner och en ekonomisk politik som är mer inriktad på tillväxt än på åtstramning. Det finns en visst politiskt stöd för tuffare krav på bankerna, säger Monks:
– Inom EU-kommissionen finns den en kraftig vrede över vad som hänt och hur hela euro-projektet har satts i fara.
John Monks pekar på hur den ansvarige kommissionären Michel Barnier varit mer aktiv än sin företrädare Charlie McCreevy när det gäller att reglera de finansiella marknaderna. Även José Manuel Barroso ser problemen, säger Monks:
– Han är en intelligent man, medveten om vad som händer och hur nästan allt revs ned. Bankerna, euron och antagligen den Europeiska Unionen också. Irland och Portugal är i mycket instabila lägen. Det är lite som (investmentbanken) Lehman Brothers, om en går under så kommer andra snart att följa efter.
Ändå går det inte tillräckligt snabbt att skärpa reglerna. Det politiska trycket blir svagare när bankkrisen inte längre verkar lika akut. Vissa debattörer, som Sony Kapoor på organisationen Re-Define, hoppas att långsiktiga investerare som pensionsfonder kan bidra till mer hållbara finansiella system. John Monks ser också pensionsfondernas roll som en viktig fråga men är inte särskilt optimistisk om möjligheterna:
– Det finns inget intellektuellt tänkande inom pensionsfonderna om stabil värdeökning på lång sikt. Fondförvaltarna konkurrerar alla med varandra. Om någon erbjuder 37% värdeökning om året från hedgefonder, och din pensionsfond säger: jag gillar inte det där, jag har investerat i ett kooperativt företag och värdeökningen blir 4%, då säger du: ”Herregud”. Fondförvaltarna klarar inte att ha tålamod.
Europafacket lanserar en ovanlig julalmanacka i år med nya bonusdirektörer varje dag. John Monks motiverar varför kampen mot stora bonusar är viktig:
– Bonusarna på dagens nivå måste stoppas. Nu i december kommer det att betalas ut särskilt höga sådana ersättningar. Samtidigt har våra medlemmar förlorat sina jobb, delar av sina pensioner, fått lönerna frysta. De högst upp måste tygla sina djuriska instinkter och acceptera lägre ersättningar. Men de är tillbaka med samma typ av handel och stora bonusar.
I grunden handlar det om dagens ekonomiska system och dess förmåga att överleva, säger Monks:
– Det är en stor kris för kapitalismen, som historiskt sett har lyckats förnya sig. Jag är inte säker på att det fungerar nu när de här grabbarna fortsätter med samma saker som nästan ruinerade västvärlden 2008.
Mats Engström, frilansjournalist
EU:s nya tioårsplan framkallar pessimism
Av Fredrik Haglund den 25 november 2010
Tandlös, otydlig och utan sociala hänsyn. Det omdömet gav fyra EU-kunniga om unionens framtida ekonomiska strategi, EU2020.
– De sociala frågorna saknas nästan helt och hållet i EU-kommissionens nya ekonomiska tioårsstrategi, sade belgaren Philippe Pochet, generaldirektör för Europeiska fackföreningsinstitutet.
Nya regler för europeiska företagsråd gick fackets väg
Av admin den 29 maj 2009
Det reviderade direktivet om Europeiska företagsråd (European Works Council) har nu trätt i kraft och ska vara införda i nationell lagstiftning våren 2011. Den förändring av direktivet från 1994 (94/45EC) som EU-kommissionen föreslog den 2 juli förra året (som en del av det sociala paketet) skärptes under förhandlingarnas gång och blev en facklig framgång. Direktivet förbättrar de anställdas möjlighet att genom de Europeiska företagsråden bli informerade och konsulterade vid företagsrekonstruktioner och beslut som rör jobben.
Inlagd i Aktuella frågor 
