Parterna på den europeiska arbetsmarknaden har enats om att i förhandlingar försöka nå enighet om innehållet i ett nytt direktiv som reglerar arbets- och jourtider. En uppgift som EU-kommissionen inte klarat av efter sju år av förhandlingar och konsultationer. Detta trots EU-domstolsbeslut som innebär att medlemsländer bryter mot reglerna om att all jourtid ska räknas som arbetstid.

EU-kommissionären för arbetsmarknadsfrågor, László Andor, mottog på tisdagen ett gemensamt brev från Europafacket och arbetsgivarorganisationerna BusinessEurope, UEAPME och CEEP att de från den 8 december kommer att inleda förhandlingar om en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv, som fortfarande gäller.

Parterna har enligt Lissabonfördragets regler nio månader på sig att nå en uppgörelse. Om förhandlingarna lyckas kommer kommissionen enligt fördraget att omvandla resultatet till ett lagförslag som ministerrådet måste ta ställning till utan ändringsrätt. För att det ska antas krävs kvalificerad majoritet. EU-parlamentet ska informeras.

De mest brännande frågorna är om EU-länder även i fortsättningen ska ha rätt till ”opt out” från huvudregeln om maximalt 48 timmars arbetstid per vecka och om personer som beordras till jourtid på arbetsplatsen, men inte behöver arbeta, ska få räkna den passiva tiden som arbetstid. Det är de frågorna som gjorde att EU-parlamentet och ministerrådet inte kunde enas, trots långa förhandlingar och förlikning in i det sista.

Det var i september 2004 som EU-kommissionen först föreslog en revidering av 1993 års arbetstidsdirektiv. Anledningen var två EU-domar (SIMAP- och Jaeger-fallen) som sade att anställda som beordras till jourtid för att finnas till hands vid eventuella behov efter ordinarie arbetstid skulle få räkna denna tid som arbetstid även om de inte behövde arbeta.

I Jaeger-fallet motiverades beslutet med hänsyn till hälsa- och säkerhet på arbetsplatsen. Domarna ansågs leda till höga kostnader för arbetsgivarna inom en rad samhällsfunktioner, till exempel sjukvården, om de skulle efterlevas. Kommissionen tog dock inte itu med länder som ignorerade domsluten med förklaringen att lagstiftningsarbetet med att revidera arbetstidsdirektivet hade inletts.

Kommissionen föreslog att en ny typ av jourtid – inaktiv jourtid – skulle införas. I motsats till normal jourtid skulle denna typ av jourtid inte räknas som arbetstid, såvida inte annat sade i nationell lag eller i kollektivavtal.

Samtidigt föreslog kommissionen ändringar av den ”opt out” från grundregeln på 48 timmars arbetstid per vecka som Storbritannien lyckades utverka 1993 och som fler länder börjat tillämpa. Rätten till undantag skulle bli kvar, men med några begränsningar. Bland annat skulle arbetsgivaren inte kunna ställa villkor vid anställningstillfället om längre arbetstid än 48 timmar per vecka. Om arbetsgivare och fack enat i kollektivavtal skulle arbetsgivaren kunna begära att den anställde arbetade upp till maximalt 60 timmar per vecka och om kollektivavtal saknades skulle arbetsgivaren kunna begära upp till 65 timmars arbetsvecka.

För att ge företagarna större flexibilitet skulle samtidigt grundregeln om 48 timmars arbetsvecka inte längre beräknas per 4-månadersperiod, utan per 12-månadersperiod.

Enligt Europafacket var det första gången som ett förslag lades fram som försämrade lagstiftningen som handlar om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen.

Men kommissionens förslag till revidering föll, trots att en majoritet i ministerrådet sade ja. EU-parlamentet förkastade förslaget och krävde att rätten till individuella undantag från huvudregeln i länder som tillämpade en ”opt out” skulle fasas ut under en treårsperiod.

Den förlikning som sedan vidtog mellan EU-parlamentet och ministerrådet misslyckades. Fem länder med Storbritannien i spetsen vägrade ge upp möjligheten att låta arbetstagare jobba mer än 48 timmar per vecka och sade nej till EU-parlamentets krav om en utfasning av rätten till ”opt out”. Kommissionens som deltar i förlikningar bidrog till misslyckandet då den dåvarande EU-kommissionären försvarade rätten till ”opt out”, men utan taket på 60 respektive 65 timmars maximal arbetstid per vecka för de som arbetar längre än grundregeln.

Det blev första gången som en förlikning mellan parlamentet och ministerrådet misslyckades sedan förlikningsförfarandet infördes.

Sedan 2010 har den nya kommissionen – den andra under José Manuel Barroso – bedrivit konsultationer med arbetsmarknadens parter för att se om det funnits en möjlighet att komma vidare. Samtidigt har kommissionen som EU-lagstiftningens väktare tvingats ta itu med medlemsländer som inte följer 1993 år arbetstidsdirektiv om arbets- och jourtider och de EU-domar som slagit fast hur jourtider ska räknas. Bland annat har rättsprocesser inletts mot två medlemsländer som inte anpassat sig och kräver att läkare arbetar extremt många timmar utan nödvändig rast.