Efter drygt halva tjänstgöringstiden här i Bryssel så är min reflektion att historia skapas i det som nu sker här i Bryssel. Resultatet vet vi ännu inte. Det är finns en betydande insikt om att eurokrisen kommer att stöpa om inte bara eurozonen utan även unionen som sådan. Mindre bekant är att krisen också har satt ett tryck vår svenska arbetsmarknadsmodell.

Eurokrisen ger egentligen bara två alternativ. Antingen byggs vidare på valutaunionen, vilket kräver överstatlighet och federalism i den ekonomiska styrningen, eller så avvecklas eurozonen och EU saktar ned. EU:s mäktiga stater kommer inte att vilja förlora den politiska prestige som investerats i valutaunionen. Det är därför mycket som talar för att ökad överstatlighet blir ledordet för en lång tid framåt. Det innebär i princip att överstatliga organ inom eurozonen kommer att överpröva enskilda regeringars nationella budgetar. Den ekonomiska styrningen och politiken flyttas upp på en högre nivå.

Det finns de som menar att också partsrelationerna, alltså de tunga och viktiga överenskommelserna mellan arbetsmarknadens parter såsom avtal om löner och anställningsvillkor, måste gå samma väg. Till dem hör den europeiska fackliga samorganisationen EFS. EFS menar, inte utan inre logik, att arbetstagarnas ställning och villkor aldrig kan skyddas annat än på EU-nivå om den egentliga makten över den ekonomiska politiken ligger där. De krav på att få bestämma över lönebildningen som vi redan hört från europeisk politisk nivå – och till all lycka tillbakavisat – stärker EFS i sin uppfattning. Centraliseras inte den fackliga makten på en högre nivå så kommer i slutändan alla arbetstagare att förlora. Även löner och arbetsvillkor i länder med starka fackliga organisationer kommer att malas ned av lönekonkurrens och ekonomiska åtstramningar.

Vi har på svensk nationell nivå åtskilligt att förlora på en sådan centralisering. Vårt löneskydd, som i huvudsak finns i kollektivavtal men också i en god förhandlingsposition för många enskilda arbetstagare, ersätts med en europeisk minimilön. Det gör det svårt att få upp löner samtidigt som lönebildningen blir politiserad på ett olyckligt sätt. Konflikter och stridsåtgärder kan förväntas öka i omfattning och komma att rikta sig även mot det politiska systemet, vilket underminerar fackens starka folkliga stöd. Slutligen kan vi förvänta oss att nivåerna på löneökningarna blir lägre eftersom vi trycks ned mot det europeiska genomsnittet.

Kort sagt så har vi i Sverige ett bättre utgångsläge än de flesta andra länder för fackligt arbete, något som vi inte är beredda att ge upp. Istället för europeisering och centralisering av den fackliga makten har vi lyft fram det motsatta. Fackliga organisationer i alla länder måste vinna nya medlemmar och därmed få ökad styrka genom facklig förändring och förnyelse. Det är lokalt och nationellt som den verkliga fackliga styrkan måste byggas upp.

Jag har förstått att det pågår överläggningar mellan de svenska facken, arbetsgivarna och regeringen om grundläggande frågor för den svenska arbetsmarknaden. I det sammanhang jag här har diskuterat, framstår dessa överläggningar som mer betydelsefulla än att bara lösa ut ett antal sakfrågor. Om fack, arbetsgivare och regering lyckas komma överens på nationell nivå så sänder det en mycket stark signal till aktörerna här i Bryssel att vårt partssystem står starkt och är fortsatt den relevanta nivån för överenskommelser. Min förhoppning är att alla parter kan befria sig från belastande ideologiska hänsyn i syfte att nå fram i överläggningarna, dock utan att bli principlösa givetvis.

Idag (17 november) är det 522 dagar sedan vi hade val här i Belgien, men än så länge har vi inte fått någon ny regering. Det är fortfarande Yves Leterme från det flämländska kristdemokratiska partiet CD&V som leder expeditionsregeringen. Men om man ska gå efter vad man hör och läser i media, så ser det ut att det kanske blir en ny regering före jul.
Rekordet för de längsta förhandlingar slog landet ju redan i februari i år, när Belgien tog över förstaplatsen efter Irak.
Varför är det så svårt för de politiska partierna i Belgien att forma en regering? Det måste vara något annat än den vanliga konflikten mellan höger och vänster?
Grunden till allt i Belgien är språkfördelningen. I norra delen av landet, i regionen Flandern bor ca 60% av den belgiska befolkningen (ca 6 miljoner invånare) och de talar nederländska. I södra delen av landet, regionen Vallonien bor ca 30% av befolkningen (ca 3 miljoner invånare) och de talar franska. I Bryssel, som är en egen region, bor ca 10% (1 miljon invånare). Bryssel är en tvåspråkig region, där både nederländska och franska är officiella språk.
Språkgränsen som går rakt igenom landet, horisontellt lite under Bryssel, är samtidigt också en väldigt djup kulturgräns. Om man har sitt eget språk har man också sina egna författare, skådespelare, TV-stjärnor osv. I Belgien har man ingen belgisk TV, utan i Flandern har man sina TV-kanaler som sänder ut på nederländska, och i Vallonien har man sin TV-kanaler på franska. Samma gäller för tidningar, böcker, film, teater, osv. Tänk er stå-upp-komik. Det är ju typisk något som man egentligen bara kan förstå till 100% om det sker på ens eget språk.
Samma gäller för politiken. I Belgien har man inga belgiska partier. I Flandern har man sina flamländska partier (allt från vänster till höger) och i Vallonien har man sina. Man väljer helt enkelt inom sin egen region. Men sen ska det bildas en regering på nationell nivå. Så vad händer? Det största partiet får börja. Och eftersom det bor flest väljare i Flandern är det oftast ett flamländskt parti. Efter valet den 13 juni 2010 var det flamländska nationalistiska partiet NVA (med ordförande Bart De Wever) som vann med ca 30% av rösterna i Flandern. Men regeringsförhandlingarna med de vallonska socialdemokraterna (Parti Socialiste, med Elio Di Rupo i spetsen) strandade eftersom NVA egentligen inte vill ha någon stark belgisk stat. De vill framförallt överföra så mycket politisk makt som möjligt till regional nivå.
Efter väldigt många försök övertog till slut Elio Di Rupo förhandlingarna. Och det har han gjort sedan i maj i år.
Till att börja med var de åtta partier runt bordet, från både Flandern och Vallonien: socialdemokraterna, kristdemokraterna, liberalerna, och de gröna. Under oktober månad kom de överens om en ny statsreform där regionerna ska få mera makt (det så kallade fjärilsavtalet).
Efter det släppte Di Rupo de två gröna partierna för att med de sex andra försöka bilda en regering. Och det försöker han än idag.
Den stora skillnaden är att med åtta partier hade Di Rupo 2/3 majoritet, vilket krävs  för att genomdriva en statsreform. För en regering behövs bara enkel majoritet, och då räcker det med sex partier.
Om Belgien nu får en ny regering före jul, så har nästan halva mandatperioden gått. Undrar hur mycket de får gjort under de två åren som återstår innan det blir val igen?